Första stoppet på vår resa var Ekshärads hembygdsmuseum. Där vi hoppas hitta en tavla målad av Gustav Olsson, han var gift med min farmors mors faster. Tyvärr vet inte någon av de som jobbar där den här dagen något om tavlan och vi får åka där ifrån utan att få veta något som ger kött på benen för oss släktforskare.
Nästa anhalt är Norra Rådas kyrkogård, men innan vi kommer dit är det dags för lunch. Vi väljer att stanna på Råda Rasta som inte ligger långt från vårat mål. Man till och med se kyrktornet från vägkrogens andra våning. Utsikten mot vattnet är väldigt fin, men i övrigt lämnar jag vägkrogen med en än mer grundmurad övertygelse om att denna typ av matställe ska undvikas i det längsta. Väl framme på kyrkogården får min pappa hjälp av flera kyrkogårds vaktmästare som lotsar honom rätt. 3 av 4 gravar hittas och vi känner en viss optimism trots att molnen bestämmer sig för att släppa ner regn på oss. Gravarna dokumenteras och förevigas.
Jag går längs kyrkogårdens gravar och läser på stenarna. Vissa av dem få en att undra vilket liv dessa människor har upplevt. På något ställe ser vi ett gårdsnamn som vi känner till men namnen på de som vilar där säger oss inget, kanske är det någon ingift släkting. I denna delen av Sverige låg många järnbruk och det syns även på kyrkogårdarna. De smidda järnkorsen som finns istället för gravstenar är vanligare här än hemomkring.
Dagens sista anhalt blir kyrkogården i Hagfors. Den visar sig var vackrare än många andra. Vid ingången sitter en karta över hur gravarna är indelade och tur är väl det eftersom vi här får klara oss på egen hand. Även denna gång bestämmer sig regnet för att starta precis när vi kliver ur bilen. Vi går längs den del där vi tror att vi ska hitta våra släktingars grav. Tyvärr hittar vi den inte. Det finns ett par tomma platser bland stenarna där det tidigare har funnits stenar. Är ett av dessa tomrum platsen vi söker? Tålamodet tryter och vi går tillbaks till bilarna för att åka till stugan i Sälen igen. Efter denna semester vecka vill jag inte se regn på flera veckor. På hemresan tar vi små grusvägar istället för väg 71. Byarna vi passerar har jag aldrig hört talas om. Precis när vi korsat gränsen mellan Värmland och Dalarna ligger en by som heter Avrandstjärn och efter det kommer nog en av Sveriges vackraste småvägar, i alla fall enligt mig och på just denna tid på året. Vägen kantas under någon mil av tusentals lupiner, som just nu är som vackrast. Och med en bild på dessa avslutas detta inlägg.
Lämna ett svar