Igår fick jag ett av de telefonsamtal som man inte vill ha. En kompis som jag umgicks med förr hade råkat illa ut och behövde hjälp. Jag blev glad att vännen tänkte på mig när den behövde hjälp. De senaste åren har vi endast pratat med varandra ett par gånger per år, så det var kanske lite otippat. Just nu har jag möjlighet att hjälpa min vän och det känns bra. I nuläget är det som behövs någon att prata med och som lyssnar, någon som håller kontakten och som kan argumentera för att ta kloka beslut. Något som jag gärna ställer upp på, men som jag också tycker är en medmänniskas skyldighet att ställa upp med. Samtidigt kommer tankarna om hur långt är man beredd att gå. Spontant tänker jag att jag kan göra allt så länge det är lagligt, men det är inte bara mig det handlar om. Hur gör jag om det påverkar min familj negativt? Vad vet jag egentligen om vännens liv, kanske har det som sagts de senaste åren varit en tillrättalagd bild? Det kanske finns bakomliggande orsaker som man inte känner till.
Hur som helst, stora styrkekramar till min vän, jag tänker på dig varje dag. Det här ska vi tillsammans förändra!
Lämna ett svar